Tankar om rädsla och galenskap.

söndag den 24:e jul @ 10:41

Idag är det såklart en lite annorlunda stämning på TV:n. Det pratas så gott som bara om det som hänt i Oslo. Precis som de flesta andra känner jag sorg inför det som hänt. Det är så himla sorgligt. Jag försöker sätta mig in i hur det känns att fly för sitt liv. Allt jag kommer fram till är att det måste förändra en. 

Det jag funderat mest på är just hur denna man, en ensam man, haft så mycket hat i sig. Haft sådan stark tro på att detta var det rätta att göra. Det är hisnande att en persons medvetande kan bli så förgiftat av hat och rädsla. Det kan kännas svårt att relatera till hans galenskap, men han är ju en människa som du och jag i botten. En människa som av någon anledning tappat känslan av samhörighet med andra människor, som tappat sin förmåga att känna empati, som tappat tron på samhället han lever i. 

Det är lätt att avfärda honom som "ett as", en "jävla galning", "ett monster" och i sin tur känna hat mot denna man. Och så stannar eftertanken där, vid konstaterandet att han är en galning och att det var därför detta hände. Men jag tycker att eftertanken borde gå djupare. Vad är det med vårat samhälle som gör att dessa människors galenskap föds? 
Var någonstans i denna personens liv dör kärleken gentemot andra? Var dör empatin? Var tar rädslan och hatet över? Vad gör de människor runt omkring som ser, som anar?

Sköt dig själv och skit i andra.
Det känns som en tyst överenskommelse.

Mitt hjärta går ut till alla de som fick offra sina liv för denna personens galenskap. Och till deras anhöriga som ska fortsätta leva med enorm saknad inom sig.
Till er skickar jag värme och kärlek.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:

Kommentar: