Jag ger dig min morgon.

onsdag den 29:e sep @ 12:00
Den här bloggen har det senaste innehållit många inlägg där min lille hund, Arvid, har målats upp som en slags angel walking the earth. Senast för ca 12 timmar sedan. Jag vill bara berätta att det inte alltid är så. 

Det finns några tillfällen då han får mig att gnissla tänder och väsa fram en svordom eller två. Det inträffar alltid någon gång mellan 05.30. och 09.00.  Arvid får sin kvällskiss runt 23-tiden och sover sedan natten igenom fram tills någon gång på morgonen. Då vaknar han och vill ha frukost. Grejen är att det kan inträffa runt 06-tiden och Arvid får inte, under några omständigheter frukost före åtta, men det fattar ju inte han. Istället tassar han fram och tillbaka 358 gånger i sovrummet tills någon utav mig eller Apan lyckas kräla oss upp ur sängen och, utan att öppna ögonen, släpa oss ut till ytterdörren så att Arvid iallafall får gå ut och kissa en sväng. 

När Arvid ser att någon utav oss visar livstecken blir han helt toookglad, jag tror inte han vid något tillfälle under resten av dagen är så glad som just då. Det är här jag svär. "För faaaaaan Arvid klockan är bara sex!! Var inte så satans glad, skynda dig å kissa istället så jag får lägga mig i sängen igen istället!! Eller ännu bättre, fortsätt SOV!" tänker jag och ignorerar den överlyckliga schnauzern som springer efter mig och nafsar mig i hälarna. Sedan står jag naken i hallen med ögonen stängda och väntar på att Arvid kommer in igen så vi kan lägga oss igen. Så lägger vi oss igen. 

Så går det en timme till och då vill Arvid ha frukost. Då börjar han tassa igen, men det är en timme kvar tills frukost och jag ignorerar honom så gott det går med huvudet under kudden. Till slut tränger sig ljudet av hans små tassar som trippar fram och tillbaka nedanför sängen in i hjärnan, in under min hud och jag får känslan av att det är på mina bara nerver han tassar fram och tillbaka, fram och tillbaka, tripp tripp tripp tripp och så vänder han och tripp tripp tripp tillbaka. Här svär jag igen. 

Efter en timme frenetiskt tassande är klockan åtta och jag masar mig med möda upp ur sängen igen, Arvid är lika överlycklig som senast jag masade mig upp och när jag går mot kylskåpet blir han helt bananas. Vid det här laget har jag hunnit bli såpass pigg att jag inte känner att det är någon idé att gå och lägga sig igen, så jag går upp. Arvid äter förnöjt upp sin mat och tio minuter senare drösar han ner i sin korg igen. Och somnar. Och sover. Som en gris. I flera timmar. Ända fram tills nu faktiskt. Ibland längre. Då svär jag igen. Men så snarkar han så sött. Och när han vaknar är han så gosig, då vill han kramas och trycka sitt huvud mot mig och mitt hjärta smälter och allt är förlåtet.

 Kanske, kanske att imorgon är dagen han sover oavbrutet tills klockan nio. Ja, det tror jag!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:

Kommentar: