Du fattas mig.

torsdag den 18:e nov @ 19:17
Så från en sekund till en annan finns inte den man älskar mest längre. En nål under huden, en genomskinlig vätska och hjärtat som slagit i nästan 15 år får vila. Några ryck i tassarna och tre djupa andetag, sen är han fri. 

Sällan har det blivit så tydligt för mig att en kropp bara är ett skal. En stund jag trodde skulle vara outhärdligt sorglig gav mig istället en sån otrolig lättnadskänsla och ett stort inre lugn. Arvid är inte död. Han är bara någon annanstans nu. Han fick fortsätta in i den där drömmen som han drömde när den genomskinliga vätskan gjorde sitt. Då sprang han vidare. För sprang gjorde han, det ryckte i tassarna och jag tror det var ett härligt spring där han fick sträcka ut på någon skogsstig.

Tomheten här hemma är såklart mycket påtaglig. Trots tokbusig kattunge som verkligen livar upp, så är det de där små snarkningarna från korgen och tassklicken mot golvet som fattas. Min stora tröst är ljuset som lyser en bit ner i skogen, utanför mitt vardagsrumsfönster. Där finns en del av honom kvar. Det känns bra. Dit går jag och skänker honom en tanke och skickar honom värme. Ibland bubblar sorgen över och måste ut som tårar. Då får den det. För varje gång blir det mindre sorg och istället mer plats för alla våra fina minnen och känslan av hans mjuka päls mellan mina fingrar. Jag lovar mig själv att aldrig glömma hur speciell den där lilla farbrorn är mig. Det kommer att komma fler hundar i mitt liv, alla kommer vara speciella på sitt vis. Men jag ska aldrig  glömma alla de sätt just Arvid har förgyllt mitt liv på. Någonsin.


Arvids grav <3




Kommentarer
Postat av: Emma på jobbet

Om Du fattas mig.

Usch, vad det är jobbigt när ens älskade djur blir gamla! Vet precis hur tungt det är.. Skickar en stor styrkekram!

16:18 fredag den 19:e nov 2010
Postat av: Mor och Far

Om Du fattas mig.

Ja, det är jobbigt, men visst håller vi med dig om att han sprang in i den härligaste av världar, där demens, dåliga hjärtan och utslitna leder inte längre finns!!! Bara bus och härliga stigar att löpa på. Att stanna och lukta i 28 minuter på samma lilla plats utan att någon annan har synpunkter på det och att träffa den där härliga lilla tiken alldelens ensam. Han känner dina känslor och ser nog lite fram emot att träffa dig igen!! Tror vi. Vi sörjer vidare och grinar ofta, men precis som du säger, det måste ut!!! Kram på dig gumman!!!

18:48 fredag den 19:e nov 2010

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:

Kommentar: