Höga berg och djupa dalar.

tisdag den 25:e maj @ 23:06
Slipknots trummis har hittats död. Slipknot var en gång i tiden mitt favoritband. Just nu känns det så himla lustigt att de var mitt favoritband. Lilla Lajnaj. Och tokmetal
Jag verkligen älskade Slipknot. 

Under den perioden pendlade jag från Kungshamn till skolan i Uddevalla varje dag, en timme och tjugo minuter enkel väg. Något att beklaga sig över när jag tyckte synd om mig själv, men sanningen var den att jag älskade dessa 2 timmar och 40 minuter som det sammanlagt blev på en dag. Det var min alldeles egna tid då jag såg till att få en fönsterplats, plugga i hörlurarna till CD-spelare (eller mp3:n när jag senare fick det), luta mig mot fönstret och sjunka in i min egen bubbla fylld av musik. Hård musik. Mycket Slipknot, Marilyn Manson och mina absoluta favoriter Linkin Park. Kan fortfarande skivorna utantill (sådär att när jag hör slutet på en låt så börjar jag automatiskt nynna på den som kommer efter på skivan). Snabba trummor och typ hårda beats. Det var nog det som fångade mig först. Sedan har jag alltid lyssnat mycket på texter och vad passar bättre när man är tonåring än ingen-förstår-mig-texter?

Ibland blir jag nostalgisk och försöker hitta tillbaka till den där känslan jag fick när jag tryckte på playknappen där på bussen och hela världen fylldes av enbart min musik. Men det går liksom inte längre. Slipknot och Linkin Park är helt enkelt något jag växt ifrån. På ett sätt är det sorgligt, men inte vidare konstigt heller då det är ganska pubertal musik :) Visst att jag blir tokförälskad i låtar och artister nu med. Men det händer mycket mer sällan och det är inte samma starka känsla längre. 

Och nu när jag tänker på det så är det ytterst sällan jag lyssnar på musik i hörlurar nu för tiden. Har haft i tanken att jag ska köpa ett par schyssta hörlurar. Men det får bli när ekonomin tillåter.
Ja, det var en parentes. 

Tillbaks till känslosnacket. Jag är romantiker. Jag måste nog komma ur garderoben som romantiker. Jag längtar tillbaka och letar efter den där upp-över-öronen-känslan som musik gav mig förr. Och ibland närvarar den. Inte i mig, men den sitter bredvid och sjunger med när jag tar i för full hals i någon Håkan låt. Och då känns det ändå bra fint. Då med. Det är inte samma sak. Känslan i mig nu är mer sansad. Inte sådär hals-över-huvud. Lite mindre komplicerad. Ja, det är väl ett slags tema i mitt liv sen jag kommit ur puberteten. 
Lite mindre komplicerat.

Då var det Slipknot och arga texter. Idag är det smäktande pop som luktar kärlek.

Vet egentligen inte vart jag ville komma. Men det var hit jag kom. Typiskt livet.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:

Kommentar: