Grådvärgen vs. Skogens Konung

tisdag den 23:e feb @ 21:12
Idag har jag verkligen känt mig mentalt utmattad hela dagen. Precis ända sedan imorse. Jag hade hunnit vara vaken i ca 15 min innan jag mentalt var redo för sängen igen. Det är Skogens Konung som är orsaken. Eller i det här fallet Skogens Drottning.

Imorse vid halv åtta ville den lille grå (läs: Arvid 14 år, Dvärgschnauzer) ut och göra sin morgonkiss samt morgonbajs i vanlig ordning. En trött Linnea drar i sömnen på sig termoställ, mössa och så gott som sömngår ut genom dörren med en überglad schnauzer dansandes runt fötterna. Går vanliga morgonrundan förbi Nils upp mot Christers... rundar Christers garage och först där vaknar jag. På marken några meter fram ligger en skitstor älgko i godan ro. Hon reser sig snabbt och tittar förfärat på det lilla gråa vedervärdiga djur som helt utan fason glatt struttar fram rakt emot henne. Jag typ skrikviskar på något konstigt sätt efter Arvid, "Aaaarvid!!??" med darr på rösten och jag vet ju redan innan jag ropar att han ändå inte hör, hunden är snart 98 hundår och har varit döv ett bra tag. Och uppenbarligen är synen inte den bästa heller.

När han enligt älgen kommit för nära gör hon ett utfall mot honom och det är först då Arvid ser den stora varelsen han nästan gått in i famnen på. Just som han tittar upp lägger älgen öronen bakåt och liksom kastar sitt framben mot/på honom. Just här minns jag inte så mycket för det enda jag såg var en Arvid med brutna ben och ett besök hos veterinären för avlivning, så jag bara skrek och sprang emot honom. Älgen satte av åt andra hållet och jag kom hulkandes fram till Arvid som vars bakben ser ut att vara i en väldigt konstig vinkel men han säger inget. När jag lyfter upp honom kan jag konstatera att inget verkar vara brutet. Jag gråthulkar och bär den lille i famnen halva vägen tillbaka mot huset, sätter ner honom och till min STORA glädje går han nästan helt som vanligt, lite halt på ena bakbenet.

Jag fortsätter gråthulka biten tillbaka till huset, när jag klädde av mig ytterkläderna, när jag gav honom frukost och när jag försökte göra eld i kaminen. Insåg att jag inte skulle få till nån eld och satte mig istället i en fåtölj och glodde rakt framför mig. Kom fram till att det bästa var att ringa mamma med en gång, ringde mamma, grät och fick ur mig hela historien till slut. Klämde drog och tryckte på Arvids bakkropp men han verkade inte reagera som att han kände smärta. TACK och LOV.

Ägnade en stund åt att prisa Gud för att det gick bra! TACK! I OWE YOU GUD!

Nu hoppas jag att det inte blossar upp någon smärta hos Arvid de kommande dagarna heller. Gör det inte det så är det ju faktiskt helt fantastiskt att det gick så bra! De känslorna jag skulle känt om det inte hade gått bra är så stora och djupa så jag vill inte ens försöka föreställa mig dom! Blir tårögd bara jag tänker på det!

Men som sagt, nu verkar det som att Arvid var en riktig turgubbe idag. Nu är han hemma hos mamma och pappa igen och jag saknar honom redan, det blev jättetomt så fort han åkt.
Livet är så skört. Det är redan andra gången i år som jag blir påmind om det.





Kommentarer
Postat av: Storasyster

Om Grådvärgen vs. Skogens Konung

Känner igen känslan.....verkar som vi döttrar i familjen råkar ut för konstiga saker med våra hundar... Tänk när jag körde över Sigge...."gulp"

21:43 tisdag den 23:e feb 2010
Postat av: Lillasyster

Om Grådvärgen vs. Skogens Konung

Jag tänkte faktiskt på det bara häromdagen! Och det var ju också en fantastisk tur att det inte gick värre! Jösses. Minns så väl att du hämtade mig i stallet precis efter det hänt. Nu ska jag sooooova! Har längtat hela dagen. Kramar!

21:58 tisdag den 23:e feb 2010
Postat av: Mor och far-

Om Grådvärgen vs. Skogens Konung

Vi älskar er trots allt!!!!

22:20 tisdag den 23:e feb 2010

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:

Kommentar: